Kolumnit
| Kolumner Kolumnit
| Kolumner Päivitetty | Uppdaterad 02.03.2010 11:25:31
FM-bronset ska rankas skyhögt
Vintern är inne i sin mest hektiska tid då det gäller idrotten.
De individuella grenarna har fullspäckade tävlingskalendrar medan lagsporterna snart går in i ett avgörande skede.
Det händer mycket och resultaten, som visar att hård träning lönar sig, börjar droppa in.
- När man tränat ett helt år och lyckas i den viktigaste tävlingen. Visst känns det fint. Nu flyttades årets viktigaste veckoslut två veckor framåt, skriver skidåkaren och den nyblivna FM-medaljören Rikhard Mäki-Heikkilä på sin hemsida.
Med det syftade han på ett kommande Nordiskt mästerskap där han själv ska representera Finland.
Samme Mäki-Heikkilä sa så här några månader tidigare.
- Jag borde ligga bland de sex till åtta bästa skidåkarna i min åldersklass. Men jag vill komma högre och målet är en medalj i junior-FM i Imatra i vinter.
Visst kan man säga att han plockat fram det lilla extra då det verkligen gällde. Det lilla extra som ger idrotten tjusningen, spänningen och segerglädjen.
Länkenåkarens prestation vid junior-FM i Imatra är det klart största som någon idrottare i regionen presterat på en längre tid.
Ett FM-brons är ett FM-brons men då det gäller skidåkningen måste de flesta idrottsgrenarna, bland annat friidrotten ursäkta.
Ett FM-brons i en klassisk nordisk gren bjuder på konkurrens så det räcker och blir över. Därför måste Mäki-Heikkiläs prestation rankas skyhögt.
108 skidåkare kom i mål på 10 kilometer klassiskt i klassen H17. Och tredjebäst av dem alla var en kille från Lappfjärd. Det är stort.
Mäki-Heikkilä spås en lysande framtid och detta var en bra början på en förhoppningsvis lång karriär.
Just skidåkningen måste vara en gren som är gjord för de verkligt härdade killarna och tjejerna. Föreställ er att året runt träna två till tre timmar per dag i medeltal.
Till stor del ensam utan att få nog, förlåt, av varken väder eller vind.
Då mjölksyran gör sig påmind går det inte att kasta in handduken - då ska en ny växel läggas in.
Därför rankar jag Mäki-Heikkiläs prestation än högre.
Men visst, hockey, innebandy och fotboll är också sporter.
Detta veckoslut kommer att bli en riktvisare för många lag.
Kraft hockey, SC Saragoza och FFT-08 har matcher av hög prioritet.
Kraft har två hemmamatcher och det bör bli full pott i båda så att laget inte tappar mera mark. Två förluster betyder å andra sidan med all sannolikhet att säsongen 2009-2010 blir ett magplask.
Det är stora kontraster.
Innebandylaget SC Saragoza har för första gången på många år chansen att ta steget upp i division 3. Två hemmamatcher på söndagen visar vart man är på väg.
Likaså betyder en seger för FFT-08 i toppmötet på fredag att laget kan koncentrera sig på kval till division 1 i futsal. Det skulle göra laget historiskt ur sydösterbottniskt perspektiv.
Janne Smeds
Sportskribent
Den här tiden på året brukar betyda att inomhuslagsporterna lider mot sina slut och ska avgöras.
För flera lag i regionen betyder de sista dusterna mer och mer för varje match som går och det är ju också så idrott skall vara. Spännande och ovisst in i det sista.
För Krafts hockeylag återstår sex matcher och laget har åtta poäng att ta in på lagen framför.
Omöjligt - nej, men svårt kommer det att bli.
En seger i nästa match mot den nyblivna jumbon KuRy är i princip ett måste för att laget ska kunna fortsätta i Finlandsserien även nästa säsong.
Å andra sidan finns det hela 18 poäng kvar att spela om, vilket givetvis är mycket. Men siffror är en sak, att vinna ute på isen en helt annan.
Det vore ytterst viktigt att laget skulle ta någon seger i de närmast följande matcherna, inte minst för publikintressets skull.
Vad vore bättre än att avgörandet skulle falla i de sista omgångarna och att slutspelsstämningen skulle infinna sig i Hallis.
För fjolårets succélag, Lady team, har säsongen gått aningen i underkant. Åtminstone om man frågar mig.
Laget fick finna sig i nedre slutspel i Finlandsserien men väl där har spelet börjat löpa ordentligt.
I tre raka matcher har laget kört över sina motståndare och än har Lady Team en teoretisk chans att vinna serien. Tre matcher återstår och laget har två poäng upp till serieledning.
En serieseger vore en bra avslutning för det rejält föryngrade laget.
I helgen åker laget på en exotisk hockeyresa till Tallinn.
Spelar man hockey i Estland också? Jo det gör man, Queens, som Lady Team kommer att möta har faktiskt vunnit en match i serien och laget har bara släppt in ett mål mindre än Lady Team.
Innebandyserierna avslutas också inom kort.
Det lag som imponerat mest denna säsong är SC Saragozas damer.
Med en turnering kvar har kristinestadslaget redan säkrat seriesegern och anmärkningsvärt är att av de elva första i den totala poängbörsen är sju från SC Saragoza.
Kanske denna säsong banar väg för en innebandyboom för damer i regionen?
I herrarnas division fyra blir det spännande för närpes-kaskölaget Vikings.
Laget, som till denna säsong steg till fyran, har på sexton matcher endast skrapat ihop sju poäng och den sista turneringen avgör allt.
Ett lag faller och Vikings behöver troligtvis ytterligare en poäng för att inte ta steget ner till femman igen.
Då den sista turneringen spelas 1 mars i Kristinahallen infinner sig säkert en viss slutspelsstämning för Vikings.
För kristinestadslaget SC Saragoza har det gått bättre. Med flyt i den avslutande hemmaturneringen kan man till och med avancera till en tredjeplats.
Saragoza brukar spela bra på den hårda parketten i Kristinahallen så två segrar är ingen omöjlighet.
Tränaren Mats Backlund deklarerade innan serien började att laget har som mål att ta en poäng per match. Nu är 16 matcher spelade och laget har 17 poäng. Lite i överkant alltså.
Janne Smeds
Året börjar lida mot sitt slut och det är dags att blicka bakåt på idrottsåret i Sydösterbotten. Vi har haft massvis med fina framgångar och framskjutna placeringar i olika idrottsformer och jag skall som följande ge mina personliga kommentarer och hyllningar i olika kategorier.
Årets manliga idrottare: Oskari Frösén, IF Länken. Med en nionde plats i EM i Göteborg i somras på 2,27 är han den som haft det bästa resultatet i hårdaste konkurrens.
Årets kvinnliga idrottare: Saara Norrgrann, NOK. Ett FM-guld är alltid ett FM-guld. Vann natt-FM i Sagu med hela 48 sekunders marginal till tvåan.
Årets förening: IF Länken friidrott. Har haft massvis med fina framgångar på ett brett plan. Har en bra ledar- och tränarstab och har förstärkt laget ytterligare. Jag kommer med spänning att följa med föreningens framgångar nästa säsong.
Årets idrottsledare: Göran Småros, Kraft fotboll. Att ställa upp och hjälpa föreningen då det inte såg ljust ut och dessutom göra en bra säsong rankar jag högt.
Årets juniorlag: Kraft fotboll D93. Krafts D93-juniorer är laget som haft de bästa framgångarna av alla juniorlag i regionen. Laget vann två turneringar och fick brons i regionserien i tuffaste konkurrens.
Årets junior: Puja Heino, Sporting Kristina. Spelade in sig i öppningselvan i division tre. Gjorde fem mål i serien vid endast 15 års ålder.
Årets anläggning: Närpes ishall. Den enda anläggningen i nejden som uppfyller alla krav som ställs av de aktiva. Fina omklädningsrum, bra läktare och cafeteria samt bra skött.
Årets överraskning: GBK-Kraft 1-3. Detta var dagen då åtminstone jag blev rejält överraskad. GBK var seriens överlägsna ledare och på Veikkaus hade Kraft över 6 i odds. Ändå kunde man med ett disciplinerat försvarsspel och ett effektivt anfallsspel vinna.
Årets värvning: I denna kategori kunde jag inte bestämma mig så jag valde två kandidater. 1. Tomas Nygårds övergång till Norrvalla FF. Att ett nyblivet division två-lag får en ligaspelare av högsta klass är aldrig fel. 2. Janne Lindström till Sporting Kristina. Att få en tränare av högsta nationella klass till en division tre-klubb rankar jag högt.
Årets vinstrikaste idrottare: Peter Ingves, Skaftung/Halmstad. Har kört in över två miljoner kronor i travtävlingar i år. Ingen från Sydösterbotten kommer i närheten av det.
Årets hemsida: SC Saragoza, webmaster Mats Backlund. Den hemsida med mest information och med de snabbaste uppdateringarna. Här hittar man all statistik ända sedan föreningen startades.
Årets arrangemang: Teuvan Tempo. GP-tävlingen i dans som arrangerades i Kristinahallen i höst var av högsta klass med bl.a. utländska domare och dansare av nationell toppklass.
Årets flopp: Publiksiffran i finska cup-matchen mellan Sporting Kristina och Kraft. Skulle denna match ha spelats för 15 år sedan skulle det varit 2000 personer på plats, men nu kom endast ca 100 åskådare.
Som sagt detta var mina personliga åsikter och kommentarer så jag har säkerligen glömt bort någon eller några. Det var många kategorier som hade flera kandidater så det har varit ett fint år för idrotten i regionen.
Janne Smeds
Vi har i Sydösterbotten långa idrottstraditioner i en rad olika sportgrenar. Vi har bl.a. spelat fotboll, skidat och utövat friidrott under otaliga år i nejden.
Vi har också klarat oss bra i olika idrottsformer, där vi har långa traditioner. Vi har haft framgångar i fotboll (Kraft och LappBK i division ett), på skidor (flera FM-medaljer) och i friidrott (flera FM-medaljer). Jag har säkert glömt bort en hel del framgångar i detta sammanhang, men det är inte väsentligt nu.
Vad jag kom att fundera på är att alla "nya" idrottsformer mycket sent adapteras här. Det tog t.ex. mycket länge för oss i nejden att få en ishall till stånd och därmed gav vi resten av Finland ett försprång i ishockey.
För tillfället håller vi på och utreder både konstgräs och t.o.m. en fullstor fotbollshall i nejden men sådana anläggningar har man länge haft på de flesta orter. Innebandyn började man med 1996 i Kristinestad men då var sporten redan etablerad på andra orter.
Golfbanor finns runt om i landet, men det är först nu som vi på allvar har börjat fundera på det här hos oss.
Detta är bara några få exempel på idrottsformer där vi ligger efter resten av Finland. Nu är dock inte denna krönika en klagovisa över hur dåliga vi är att adaptera "nya" idéer här, tvärtom. Del är mycket positivt att vi satsar på det vi är bra på och så skall vi fortsätta. Jag undrar bara om vi i nejden är för konservativa och försiktiga då det gäller att pröva nya idrottsformer?
För tillfället är det innebandyn som har vuxit mest av alla idrottsformer i Finland. Det är till och med så att denna inomhusidrott har det största antalet utövare i landet just nu.
I Sydösterbotten har vi i dag cirka 50 registrerade spelare, vilket utgör cirka 0,2 procent av befolkningen i nejden. I hela landet är motsvarande siffra omkring sju procent, med en viss felmarginal.
Varför har inte denna sport vuxit mera här? Vi har mycket fina anläggningar i Kristinestad, Kaskö och Närpes så där kan inte problemet vara. En innebandyklubba plus skor kostar runt hundralappen, så dyrt är det inte. En innebandyspelande junior i Åbo måste betala runt 400 euro i årsavgift för att kunna spela, medan motsvarande summa i Kristinestad ligger runt 100 euro.
När senaste upplagan av motionsturneringen Run&Go-cup avklarades deltog hela tio lag och de deltagande spelarna var runt 100.
Intresse för sporten tycks finnas men vi har ändå bara tre seniorlag och inga juniorlag i seriesystemen.
Jag vet att det i Kristinestad funnits planer på att grunda en ny förening, men än har man inte tagit steget.
Kunde man inte ordna ett gemensamt möte för intresserade i
nejden för att höja antalet utövare? Eller är vi för konservativa?
Janne Smeds
Dags igen för lite synpunkter på saker och ting om innebandy, föreningsaktiviteter och allmänt funderande... Tom Sörhannus, lokalpolitiker och frekvent tyckare på Syd-Österbottens sidor skrev för en tid sedan om Kraft Fotbolls och Sporting Kristinas hemsidor. Sörhannus beklagade sig över Sportings enspråkigt finska webbsida... Det som herr Sörhannus glömde bort i sitt kåseri var att det finns många andra föreningar inom olika idrotter i Syd-Österbotten som sköter sin information via webben. Mera om det senare... Först lite bakgrund till Sportings hemsida... Sporting Kristina online har utvecklats genom åren, först var det - tror jag Peter Söderlund, nybliven doktor i samhällsvetenskaper förresten, som startade en hemsida för kristinestadsklubben... Efter det var det i tur och ordning undertecknad, Janne Smeds och nu senast Petri Siili som var/är webbansvarig för Sportings sidor. Naturligt är att webbmastern skriver på sitt modersmål, att översätta allt är oerhört tidskrävande och kräver goda kunskaper i såväl finska som svenska. När det i de flesta fall också är webbansvarige som producerar allt innehåll blir situationen ohållbar... Något som Sörhannus i mina ögon helt glömmer bort.
Tillbaka till de övriga föreningarnas webbsidor... IF Länkens webbsida administrerades länge av sprintern Andreas Osowski, i och med hans flytt till Kraft var Länken tvungna att strukturera om sin webbsida och administrationen av den. Situationen inom Länken är lite annorlunda - där har Kimmo Eränen varit oerhört produktiv och det finns en mängd information på Länkens hemsida. Länken har haft lite annan kultur där än de flesta föreningshemsidorna i Kristinestadsregionen. Länken har också traditionellt informerat på finska och svenska, får se hur det blir med den saken i framtiden... För tillfället verkar åtminstone friidrottens sidor finnas enbart på svenska...
Över till nästa enspråkiga förening, Kraft Fotbolls sidor, till skillnad från Sporting finns Kraftwebben tillgänglig enbart på svenska, något som säkert retar de flesta motståndarlagen i fotbollstvåan... Detta nämner Sörhannus ingenting om, kanske för att han kan läsa svenska och inte behöver bry sig om att översätta... (lite fördomsfull måste man ju få vara...) Kristiinan Kärpäset håller en egen linje - den funkar ju bra den också...
Det som Sörhannus helt ignorerade i sitt inlägg var att generellt kolla på idrottsföreningarnas sidor... Tips kanske? Över till det väsentliga... SC Saragoza har funnits rätt länge på webben nu - första versionerna på undertecknads användarområde på Åbo Akademis server torde ha publicerats 1997... Efter ett par år på www.geocities.com var det dags att ta nästa steg. I och med publiceringen av www.scsaragoza.net höjdes nivån på föreningens hemsidor betydligt. Inom föreningen har undertecknad alltid som webbansvarig varit mån om att dels försöka hålla sidorna tvåspråkiga, dels att behandla föreningens alla lag likvärdigt. Målsättningar värda att eftersträva, men också arbetsdryga.
En version av www.scsaragoza.net. Dateras till 2003(?)
Vid tidsbrist är det tyvärr på det sättet att webbsidorna hamnar på andra, tredje eller i värsta hand på fjärde prioriteringsnivån. Följaktligen är det gott om gamla nyheter och ouppdaterad statistik på sidorna. Där har vi också det största problemet med administration av en webbsida. Vad skall man ha med? Vad skall man strunta i? AIK är väl bekant? AIK:s webbsidor har av tidningen Innebandymagazinet röstats fram till Sveriges bästa innebandyföreningswebbsidor, ta en titt på http://www.aik.se/innebandy/index.html och njut. Någonting att försöka sträva efter vad det gäller information och innehåll, utseendet är i mina ögon en bisak - även om man naturligtvis inte vill publicera fula sidor... Nåjaa, smaken är bekant som baken...
En senare version... (2005?)
Besökarantalet har stadigt ökat för vår webbsida... 2001 höll vi oss ännu med en räknare från Beseen och från den tiden finns det tyvärr ingen besökarstatistik sparad... 30.01.2001 startade vår SiteMeter och efter det finns det detaljerad statistik över besökarantalet på www.scsaragoza.net... För tillfället besöks webbsidan av 28 besökare per dag... Detta under lågsäsongen... Allt som allt har sidan besökts av 65 588 besökare och den har laddats 95 288 gånger... Medelbesökaren spenderar 2 minuter och 41 sekunder på sidan och det låter åtminstone i mina ögon som rätt länge... Lite statistik direkt från SiteMeter (klicka på räknaren på www.scsaragoza.net)...
| VISITS | |
| Total | 65,688 |
| Average Per Day | 28 |
| Average Visit Length | 2:41 |
| This Week | 199 |
| PAGE VIEWS | |
| Total | 95,288 |
| Average Per Day | 73 |
| Average Per Visit | 2.6 |
| This Week | 514 |
Motsvarande siffror under säsongen (september - mars) är naturligtvis väsentligt högre, veckan före och under ett turneringsveckoslut (12.03-18.03.2006)kan se ut på följande sätt...
| VISITS | |
| Total | 63,621 |
| Average Per Day | 62 |
| Average Visit Length | 2:05 |
| This Week | 432 |
| PAGE VIEWS | |
| Total | 89,443 |
| Average Per Day | 167 |
| Average Per Visit | 2.7 |
| This Week | 1,171 |
Skulle vara intressant att jämföra med andra webbsidor inom Kristinestads kommun för att på det sättet få någon aning om vilka sidor som attraherar flest besökare. Saken är nämligen den, att www.scsaragoza.net är ett sätt för staden och företagen i regionen att synas och det gäller att vi tar vara på alla möjligheter...
För att göra en lång och meningslös text kort och koncis... Jag tycker (och det här är min högst subjektiva åsikt) att Tom Sörhannus kunde ta sig en titt på också andra föreningars webbsidor och inte dra sina slutsatser bara på basen av två fotbollslag... I mina ögon verkade det som om herr Sörhannus jagade någon sorts sensation när han lyckades presentera den enspråkigt finska Sporting Kristina webbsidan i Syd-Österbotten...
Det som ännu kan sägas är väl ett stort kämpa-på till alla webbmästare ute i byarna i regionen... Ni gör ett värdefullt jobb - och den feedback som oftast förekommer är väl typiska "När kommer... "
Ha det bra!
Mats Backlund, webbmaster för
www.scsaragoza.net
Undertecknad har bott i Åbo nu i ett och ett halvt år och trots detta fortsatt att vara en del av SC Saragozas aktiviteter. Hur går en sådan sak egentligen att genomföra? Var och en som sysslat med föreningsliv och styrelsearbete vet att det kräver en hel del närvaro och aktivitet, diskussioner, möten, förberedelser och liknande. Som om inte det skulle räcka till - så försöker undertecknad dessutom prestera någonting i rinken och koordinera träningar och matcher för åtminstone två av Saragozas lag. Studerandebudgeten klarar ju heller inte av vilka telefonräkningar som helst...
Med facit i hand kan jag säga att det har gått sisådär... Realiteterna kryper närmare - i år fick vi inget c-juniorlag på fötterna - kanske främst på grund av att ingen person tog tag i saken och såg till att finnas till hands för de spelare som spelade i c-juniorerna. Utöver detta kan man förstås spekulera i om de uteblivna framgångarna och de ständigt minskande årskullarna har någonting att göra med bristen på innebandyintresserade pojkar i högstadieåldern? Varför inte skylla allt på tv-spel och datorer, satellitkanaler och internet?
Ibland måste man förhålla sig kritiskt till sitt eget agerande - min personliga åsikt är att jag inte borde ha trott att det går att sköta juniorlag på distans. All heder till de pojkar som spelade fjolårssäsongen, det kan inte ha varit lätt.
"Den kloke lär sig av andras misstag, dåren inte ens av sina egna"
Herrlaget har i år fungerat någotsånär - för första gången på många år har vi några återflyttare i laget. Bröderna Rantamäki, trots att de studerar på olika orter i Finland, valde att spela med den lilla innebandyklubben med det konstiga namnet. Någonting måste vi ju göra rätt och riktigt när spelare från Åbo (Kenneth Hautaviita, Mats Backlund), Tammerfors (Tuukka Rantamäki, Petri Järvelä), Jyväskylä (Pekko Rantamäki), Vasa (Janne Smeds, Johnny Hautaviita, Jonathan Ahlvik, Mikko Siltanen, Patrik Lundell), Raumo (Jaakko Harju), Storå (Hannu Peuralahti), Teuva (Tuomas Tamsi, Mikael Filppula), Dragsvik (Anthony Hannus) och Närpes (Markus Kohtala) samlas i Kristinahallen regelbundet för att spela innebandy. Till dessa skall naturligtvis läggas de Kristinestadsbor som spelar med Saragoza + eventuella spelare som jag för tillfället inte kommer ihåg... Alla kommer till Kristinestad för att spela division 4 innebandy.
Situationen är liknande för damlaget, spelare från hela västkusten spelar med ett damlag i division tre.
Vad krävs alltså för att spela, träna och vara föreningsaktiv på distans. För det första måste man se till att koordinera träningarna på ett sådant sätt att de är möjligast inspirerande också de träningar som inte har så stort deltagarantal - för det är ett av faktumen - alla träningar kan inte samtliga närvara vid. För det andra måste man vara fruktansvärt intresserad för att först köra (exemplevis) från Åbo till Kristinestad, vara med på en träning och sedan dagen efter köra iväg till Peräseinäjoki för att spela två matcher för att sedan återvända till Åbo...
För föreningens administration krävs egentligen ingenting annat än en fruktansvärt fungerande e-postkonversation, ett gott samarbete med stad och kommun samt en organisation som klarar av att dess medlemmar är utspridda i så gott som hela Finland. Om man nu ska dra någon slutsats av mitt osammanhängande yrande om fritidsintressen på distans borde det vara att jag inte direkt rekommenderar det - men ändå skulle jag inte vilja vara utan mina kopplingar till Kristinestad och idrottslivet där. Bosatt på annan ort är det alltid roligt att komma till Kristinestad och då man dessutom träffar kompisar från alla håll och kanter där är det också lätt att ta sig tid att komma.
-mats-
Måndagen den 13 juni 2005 blev lite historisk för innebandyn i Kristinestad... Varför det? Säsongen är ju slut för länge sedan - dåligt gick det ju dessutom (åtminstone för herrarna) och träningarna har ju inte riktigt kommit igång ännu. Förbundets distriktsansvarige, Juha Laukka, stationerad i Uleåborg på väg till Tammerfors för förbundsmöte stannade till i Kristinestad för att besikta hallen och diskutera föreningens verksamhet. Första besöket av distriktsansvarige kom alltså under föreningens 10 verksamhetsår!
Satu Kohtakangas och undertecknad tog emot Laukka vid Kristinahallen, vi gick in och tittade och diskuterade hallens användning och utrustning. Efter att ha sett Kristinahallen konstaterade Laukka att om liknande hall funnits i Karleby hade de inte haft de problem de har i dagens läge (alla som någon gång försökt duscha i Kanuunahalli vet vad jag pratar om)...
Laukka var alltså nöjd med hallen och förhållandena att utöva innebandy i Kristinestad, min vilda gissning är att det faktum att han nu råkade ha tid att komma förbi och kontrollera hallen inte försämrar våra möjligheter att få arrangera turneringar i framtiden - tvärtom.
Efter att vi sett hallen diskuterade vi serieupplägget inför nästa år - damerna spelar nästa år i trean (före detta division 2 - eftersom division ett bytt namn till division två på grund av att det redan finns en etta - nämligen superettan... tillräckligt invecklat?). Lagen där kommer främst från Vasa, Karleby och Jakobstad men också uppstickare som Alahärmä finns och ryms med. Herrarna spelar i division fyra - där man stöter på lag som Kauhajoki, Kurikka, Peräseinäjoki, Nurmon Jymy med flera. B-juniorerna spelar FM-seriekval mot lag från Seinäjoki, Kannus, Vasa, Karleby, Jakobstad, Kauhajoki och troligen Toholampi.
Juha hoppades också på en egen zon för C-89 juniorerna och det gäller väl främst att höra sig för bland pojkar i den åldern om de är intresserade av att spela innebandy nästa år. Eventuellt borde man ta kontakt med Pakkanens lillebror & co från Teuva...
Övriga nyheter inför säsongen är att man alltså inte får returnera bollen till målvakten längre - och att österbotten får en egen division 2 zon till nästa år. Division två innebär ju enskilda matcher och ett helt annat spel - matcherna 3 x 20 min långa och effektiv speltid.
Mats
Vem hade trott att SC Saragozas herrlag skulle
krascha på det sätt som man gjorde? Någon? Inte undertecknad i alla fall… Höstsäsongen
har säkert varit en av de allra tyngsta i Saragozas historia. Det första tränarbytet
mitt i en säsong blev alltså ett faktum – och det hände alltså under föreningens
nionde verksamhetsår. Janne Smeds och Niklas Träskvik lyckades inte skramla
ihop laget och erbjuda tillräckligt attraktiva träningar – eller så
lyckades spelarna inte motivera tränarna att ta sitt ansvar. Nå – nu måste
alla komma ihåg att det är en frivillig verksamhet som drivs – ingen har
skrivna avtal eller ersättningar varken för att träna eller leda laget –
precis som ingen heller har skrivna avtal eller ersättning för att spela och
träna. Det gäller alltså att se till att det är roligt att komma till de
gemensamma tillfällen som bjuds – och samtidigt gäller det att komma till de
gemensamma tillfällena som bjuds för att ha roligt. Någonstans gick det snett
och nu är det svårt att vända den negativa trenden. Det är onödigt att
spekulera i vems felet är och hur det kunde gå så här – det viktiga är
att undvika liknande scenarier i framtiden – det tror jag nämligen inte att föreningen
har råd med. De personliga insatser som krävs kan inte underskattas,
personligen lyfter jag på hatten för Johnny Hautaviita, ordförande, kapten
och nu också tränare. Utan sådana personer kan föreningslivet i Syd-Österbotten
och Kristinestad kyssa sig i arslet. Det finns många som skulle må bra av att
ställa upp på samma sätt som Johnny gör.
Herrarnas situation i serien är kanske inte oväntad,
inte heller oförtjänt. Nu gäller det att njuta av innebandyn igen, kavla upp
ärmarna, ta fram halarna och spotta i nävarna. Fram med alla klyschor… Halva
säsongen återstår – och även om division fyra väntar efter säsongens
slut anser jag det inte vara någon katastrof. Juniorverksamheten är trots allt
Saragozas framtid, och i och med att vi nu har ungefär lika många juniorlag i
seriespel som Sporting anser jag att staden också måste börja uppmärksamma
detta vid de årliga bidragsutdelningarna. Det som vi måste satsa på som förening
i dag är att utbilda ledare och tränare. Sebastian Sjögren har under höstens
lopp gjort ett stort arbete med att hålla reda på såväl B86- som
C88-juniorerna. Flera liknande eldsjälar och förutsättningarna att fostra
finns där. Med en solid juniorverksamhet kommer en förening långt.
Befolkningsutvecklingen i Kristinestad med omnejd är tyvärr sådan att vi inte
under några omständigheter kan komma att erbjuda ett lag per åldersgrupp, tvärtom
kommer vi att ha ett lag per tre åldersklasser – detta kan också vara en tröskel
för många unga blivande spelare. Håll ut – kom ihåg att du utvecklas mera
som spelare när du är tvungen att spela med såväl yngre som äldre med- och
motspelare…
Damerna ångar på i division två – österbottniska
zonen. Utan att på något sätt förringa damernas prestation måste jag
uttrycka min oro över daminnebandyn i Österbotten. Vart har standarden tagit vägen?
Glädjande är att lag som Jeppis FBC, REDY och SB Vaasa tar vara på alla
intresserade och ställer upp med andra lag – dessa andra lag, juniorlag och
reservlag hör dock inte hemma i en division två… Hela seriesystemet för
daminnebandy måste göras om – serierna måste göras attraktivare för att
öka mängden lag i seriespelet. Här tror jag att Juha Laukka, SSBLs
distriktsansvarige för Österbotten och Norra Finland måste se sig själv i
spegeln lite…
B-juniorerna har utvecklats ännu ett snäpp i
år igen – nu har man etablerat sig på en mellannivå i distriktet – de
stora föreningarna: Jeppis FBC, SPV och SB Vaasa är ännu för hårda, främst
på grund av det bredare materialet man förfogar över. OuHu och SB Kauhajoki
har dock fått stryk i alla möten denna säsong och det är något som
B-juniorerna skall vara stolta över. Hårt arbete lönar sig – inte minst med
tanke på den dag när en spelare som genomgått Saragozas juniorprogram skall
flytta någonstans för fortsatta studier. Exemplen på före detta
Saragoza-juniorer som lyckats runt om i Finland är många. Bland andra Eero
Haapala (FBC Turku A-juniorernas FM-serie 2003-2004), Kari Pakkanen (SBS Pori
och Salibandykarhut), Jarmo Eskelinen (SBS Pori, FBC Turku), Pekko Rantamäki (Salibandykarhut,
SC Blues), Tuukka Rantamäki (SC Classic), Toni Leppämäki (SPV), Esa Partanen
(Salibandykarhut) har alla kommit från Saragozas juniorer och klivit direkt in
i hetluften. Många är också de juniorer som deltagit i
distriktslagsuttagningar genom årens lopp… Några har också representerat
sina distrikt i Pohjola Cup: Jari Viitanen 2001, Eero Haapala 2001, Tuukka
Rantamäki 2001, Mika Haapamäki 2002 och Sebastian Sjögren 2004.
C-juniorerna ångar på som vanligt. Intressant
är att i juniorlaget finns det sådana spelare som redan spelar sin tredje säsong
i C-juniorerna – och som ännu inte nästa år är överåriga. Dessa spelare
har alltså stött på hårt motstånd redan under tre säsongers tid – allt
finns i ryggsäcken med tanke på framtiden. Nya spelare kommer hela tiden med i
C-juniorerna och dessa är det viktigt att ta vara på, just med tanke på
framtiden.
Trots kriser och tunga tider tycker jag (som
befinner mig på tryggt avstånd i Åbo) att framtiden ser ganska ljus ut för
SC Saragoza – Syd-Österbottens bästa innebandyförening. God jul och gott
nytt innebandyår på alla spelare, tränare, föräldrar, sponsorer och
samarbetspartners.
Mats Backlund
Hösten 2004 flyttade jag
till Åbo för att studera Informationssystem vid Ekonomisk-Statsvetenskapliga
Fakulteten vid Åbo Akademi. Samtidigt löste FBC Turku in sitt löfte om tränarkontrakt
som jag gav dem år 2001. FBC Turku och undertecknad förhandlade under en tränarutbildning
i Eerikkilä om ett eventuellt samarbete och jag lovade då att om jag någon gång
har vägarna förbi Åbo skall jag förstärka(?!) deras organisation. Under åren
som gått har vi förnyat vårt avtal och våren 2004 skrev jag slutligen på
kontraktet.
Nu är jag alltså en av tränarna
för representationslaget som spelar i division 1 västra och chefstränare för
C88-juniorerna som spelar i den övre slutspelsserien i västra Finlands zon.
Organisationen är en aning större än SC Saragozas. I år tror jag att vi har
närmare 300 licensierade spelare fördelade på 17 lag. Varje lag har en egen
fungerande organisation med en eller flera tränare, lagledare, materialförvaltare
och kassör. Som tränare behöver jag inte tänka på annat än spelet och träningarna.
I C88-juniorerna har vi en styrka på 1+16 samt några till (1 målvakt och 4
utespelare) på kommande innan transfergränsen går ut. Laget har spelat ihop i
ett antal år – fysiskt välutvecklat och rätt samspelta. En av
C88-juniorerna (som dessutom är född 89), Joni Lempiäinen gjorde sin division
1 debut, sista matchen före juluppehållet. Lempiäinen är en stor talang och
jag blir personligen inte förvånad om han kommer att synas i olika
juniorlandslagssammanhang snart. Lagets målsättningar är högt ställda, man
siktar på att vara med de fyra bästa lagen i landet i sin åldersklass. Ett
stort hinder på vägen kommer grannföreningen TPS att vara. TPS tog sig till
final four i åldersklassen i fjol och tränas av juniorlandslagstränaren Atte
Juuti. I julhelgen åker vi till världens största innebandyturnering:
Storvreta Cup i Uppsala, där vi ställs mot bland andra AIK… Följ med vårt
äventyr på FBC Turkus och Storvretas hemsidor.
Representationslaget består
av många unga talangfulla spelare, bland andra Mika Gottschalk och Teemu
Jaakkola, juniorlandslagsspelare båda två och ett antal andra –86 och –87
födda spelare. Målsättningarna för laget är också satta långt i
framtiden. Huvudmålet är att utveckla och utbilda spelare som samtidigt också
skall hålla FBC Turku kvar i division ett och eventuellt någon dag i framtiden
ta sig till ligan. Personligen tycker jag att jag har kommit bra in i laget –
där finns några gamla bekanta: Jarmo Eskelinen ursprungligen från Teuva, har
spelat med Saragoza i Aurinkoliiga och flyttade faktiskt från Saragoza till SBS
Pori i ligan för ett antal år sedan. Heikki Pernaa, ursprungligen från Nurmo,
har spelat i Nurmon Jymy, SPV och Österbottens distriktslag. Juha Hiltunen och
Jarkko Saarinen båda Turun Weikots juniorer spelade i samma zon som Saragozas
B82-juniorer och har följaktligen spelat i Kristinahallen. Samma visa är det
med Jussi Aaltonen som spelade i Karhukopla från Säkylä.
Organisationen är som sagt lite större än i Saragoza – problemen är likväl de samma. Pengar, salturer och tränarbrist. Till detta kommer en stor konkurrens från TPS, Turun Weikot, AFC Campus och Hirvensalon Heitto. SC Saragoza har en bra situation med Kristinahallen, stadens stöd och ett stort uppsamlingsområde med så gott som ensamrätt på juniorverksamhet. I och med att SC Saragoza jobbat på ett så professionellt sätt redan från början av föreningens verksamhet har det varit lätt att komma in i en ny organisation och möta de krav som ställs. Fortsätt jobba, jag följer nog med allt ni gör där uppe i Österbotten…
Mats Backlund
Ännu en säsong avklarad... Alla matcher spelade, alla träningar genomförda, alla möten avklubbade... Utom ett... Årsmötet... Årsmötet har varit ett stort skämt de senaste åren, ingen utom de närmast sörjande har varit intresserad. Vad gör man på ett årsmöte i en liten innebandyförening i Kristinestad? Man försöker desperat hitta nya styrelsemedlemmar, godkänner bokslut, verksamhetsberättelse, verksamhetsplan och budget för nästa år...
Är det någon som kan gissa hur stor budget SC Saragoza rf har verksamhetsåret 2004-2005? Ingen? Tänkte väl det... Någon som bryr sig om hur stor medlemsavgift man måste betala för att få delta i verksamheten. Alla? Tänkte väl det... På årsmötet godkänner styrelsen nästa års medlemsavgift - som i mitt tycke kunde vara ca 250 € / person och säsong... Hur många skulle reagera över en sådan summa? Alla? Tänkte väl det... Försök nu släpa dig dit och visa lite intresse, annars är risken stor att föreningens verksamhet dör... Låter det drastiskt? Tänkte väl det... Faktum kvarstår - de senaste säsongerna har undertecknad skött allt. Nåja - styrelserna har nog dragit sina strån till stacken...
Undertecknad kommer i sommar att flytta till Åbo och är uppriktigt orolig. Föreningen grundades i maj 1996 och nu skulle alltså det åttonde verksamhetsåret inledas. Föreningen är ung, spelarna och medlemmarna unga, gamla spelare som slutat spela och aktivt jobbar för föreningen kan vi bara drömma om... Innebandyspelarna i Kristinestadstrakten har inte tagit det ansvar för framtiden som måste tas för att man skall kunna prata om en etablering av sporten. Se bara på juniorverksamheten? Hur många spelare har ställt upp som ledare för juniorerna? Vi har chefsideologen och grundaren av Saragozas juniorverksamhet - Olli Rantamäki. Jessica Bårdsnes tränade knattarna under några säsonger. Johnny Hautaviita och Puutiobröderna har hoppat in - likaså Tuukka Rantamäki och bröderna Ahlvik... Damlaget kör med ett roterande system för flickjuniorerna... Har vi flera? Har jag glömt någon? Vem skall ta ansvar för framtiden?
Ställ upp för föreningen - se till att verksamheten fortsätter - det gäller Dig och Din framtid denhär gången... Staden kan inte hjälpa oss mera än de gör - genom att betala verksamhetsbidrag och att se till att vi har en hall att spela i. Ledarna och ansvarspersonerna måste vi hitta! Tillsammans med Lappfjärds gymnastikförening kommer SCS att ordna en kurs i ledarskap och föreningsutveckling - anmäl dig och ta ansvar...
#23 (fortfarande) Mats Backlund
Hur står det till med SC Saragoza? Herrlaget går bra - Jannes nya taktik och de resultat som uppnåtts med den har gjort att representationslaget just nu ligger fyra i division tre.
Trots spelarflykten de senaste åren har föreningen etablerat sig i division tre (det vågar jag påstå - trots att halva serien är ospelad) och nu är det dags att så småningom tänka på nästa steg.
Division två. Sådär. Nu var det sagt. I den zon Saragoza skulle hamna spelar idag tre lag från Vasa (SB Vaasa I och II samt Woodcutters), lag från Karleby (Nibacos) och Seinäjoki (Team Atria). Resten av lagen kommer från Uleåborg (OYUS, Merikoski SBT), Kemi (Sastamolo), Rovaniemi (NSB) och Haukipudas (Hillerit).
För att få ett eventuellt avancemang möjligt ens teoretiskt är det dags att ta itu med organisationen. En stab av funktionärer måste hittas och utbildas - ordningsmän måste skaffas - de enskilda matcherna kräver funktionärer, biljettförsäljare, ordningsmän och matchvärdar. Ett eller två domarpar borde man också hitta och utbilda - främst för att få juniormatcherna och träningsmatcherna dömda.
En kommitté eller grupp med ansvar för ekonomin borde grundas, för att få med näringslivet som sponsorer måste man satsa mera. Nu finns det idealister som kämpar - utan att ha de rätta kontakterna är det svårt. Här måste vi kopiera storebror fotbollens koncept - Blomqvist & co har de rätta kontakterna...
Spelmässigt kan ett avancemang vara möjligt - rutinen finns och de rätta spelartyperna - men, med den smala trupp vi har krävs det av coachen/coacherna att de får ut maximal insats av alla spelare. Här har vi ännu någonting att lära oss - det är min personliga mening - och den står jag för - speciellt som undertecknad är en av de största underpresterarna i laget i höst...
Skulle någon ha sagt att vi skulle vara inblandade i toppstriden i trean när halva serien spelats i våras - tror jag att de flesta skulle gapskrattat. Ett stort tack till tränare och spelare för hösten är nog på sin plats...
Över till resten av lagen... Först damlaget... Första turneringen körde man på enligt fjolårsandan. Den andra turneringen visade dock att det inte står rätt till. Damlaget tappade sina tränare och har i år tränats av den långtidsskadade målvakten Jessica Bårdsnes. Inget ont om Jessica som tränare - tvärt om har hon gjort ett bra jobb med de yngsta juniorerna under årens lopp - men att leda och träna ett damlag "med vänster hand" är inte lätt. Tränarfrågan borde lösas och Jessica borde få hjälp med coachandet. Återväxten i damlaget är inte heller den optimal - en satsning på nya unga flickor borde göras - snabbt!
B85-juniorerna deltar nu för femte året i följd i seriespel. Årets B-juniorer har en del kvar att lära sig - utvecklingen går dock stadigt framåt. B-juniorernas viktigaste funktion är ju trots allt att förbereda spelarna på en fortsatt karriär i herrlaget eller i något annat lag. Truppen är som vanligt ganska smal - vilket inte nödvändigtvis är dåligt. Spelarna tvingas ta mera ansvar och ingen kommer genom junioråren som bänknötare.
C88-juniorerna spelar i år i västra Finlands zon - den första poängen kom i den tionde matchen för året - det säger en hel del om standarden på motståndet. Glädjande nog är att truppen är bred och att det finns en hel del pojkar som nu redan spelar sin andra säsong i C-juniorerna. Detta ger oss en hel hop mogna spelare till B-juniorerna och så småningom också till herrlaget.
De yngsta juniorerna blev utan tränare i år i och med att Jessica Bårdsnes tog över damlaget. En eller ett par tränare behövs - omedelbart - för att få igång massorna i lågstadiet igen. Är det någon som känner sig kallad? Ta kontakt...
Nog klagat för denhär gången... Höstsäsongen är över - nu är det dags för en ny uppladdning och en urladdning i de fyra månader som är kvar av innebandyåret 2003-2004! Gott Nytt År!
#23 Mats Backlund
™